Berg-o-dalbana..
Ja ännu en ny dag i mitt otroligt roliga liv. Har väl inte hänt så mycket mer än det brukar göra. Alltså inge alls. Åkte in till Örebro igår, själv för att jag ingen som verkar vilja umgås med mig. Men men. Nu blir det väl skitsnack om att jag bara tycker synd om mig själv. Och kan ärligt säga att jag gör faktist det ibland. Finns dem som förstår mig. Ensamheten är det värsta jag vet, klarar knappt av dem.
Blir att sova tidigt idag om jag ska orka upp till jobbet och öppna för de små barnen mitt i natten när deras kära föräldrar ska iväg och jobba! Ja när klockan är innan sju på morgonen så kallar jag det faktist för mitt i natten.
Ibland längtar jag tillbaka till ungdomen då man fortfarande gick i skolan och träffade folk, den här ensamheten gör mig tokig. Riktigt tokig och galen. Jag skulle vilja be den dra åt helvete. Men livet funkar ju inte riktigt så och det är bara att acceptera läget. Jag vet, det är svårare sagt än gjort. Men jag försöker iaf och bara det är ett framsteg. Önskar jag hade någon som jag kunde prata med, någon som bryr sig och kan förstå min situation och hur jag mår. Men även det är ett hinder på vägen eftersom jag inte har någon. Inte en ända person. Jag önskar inte en ända människa att hamna i den sitsen som jag sitter i nu för det är få människor som klarar av det och INGEN är värd att ha det så. Snacka skit om ni vill men det gör inte situationen några bättre alls.
Det är få människor som vet att tårarna är en stor del av min dag och mitt liv. En alldeles för stor.
Blir att sova tidigt idag om jag ska orka upp till jobbet och öppna för de små barnen mitt i natten när deras kära föräldrar ska iväg och jobba! Ja när klockan är innan sju på morgonen så kallar jag det faktist för mitt i natten.
Ibland längtar jag tillbaka till ungdomen då man fortfarande gick i skolan och träffade folk, den här ensamheten gör mig tokig. Riktigt tokig och galen. Jag skulle vilja be den dra åt helvete. Men livet funkar ju inte riktigt så och det är bara att acceptera läget. Jag vet, det är svårare sagt än gjort. Men jag försöker iaf och bara det är ett framsteg. Önskar jag hade någon som jag kunde prata med, någon som bryr sig och kan förstå min situation och hur jag mår. Men även det är ett hinder på vägen eftersom jag inte har någon. Inte en ända person. Jag önskar inte en ända människa att hamna i den sitsen som jag sitter i nu för det är få människor som klarar av det och INGEN är värd att ha det så. Snacka skit om ni vill men det gör inte situationen några bättre alls.
Det är få människor som vet att tårarna är en stor del av min dag och mitt liv. En alldeles för stor.
Kommentarer
Trackback