Frida Siv Regina

Godkväll!
Ligger just nu på min underbara soffa med musik från mp3n i öronen. Jag är trött och seg, känner mig lite nere över ingenting alls. Underligt tycker jag själv. Hur kommer det sig att man kan gå från en glad människa till att känna sig mest ensam i hela världen på mindre än en sekund?
Idag har jag kramats med en bebis på arbetstid, hur underbara är inte de små liven?

Min kusin frågade mig förra veckan vad det är som gör att "alla" barnen trivs så bra med mig, känner sig trygga och kommer till mig om det är nåt. Jag hade inget svar att ge henne.
Men jag började genast fundera på saken och har kommit fram till att de troligen märker på mig hur lugn jag är i deras närhet, jag är inte rädd och klarar av alla delar. Från skrik till skratt. Jag ger dem kramar när de behöver och jag säger ifrån när det behövs också.
Jag borde vara glad över att jag föddes till att klara av att ta hand om andra, förhoppningsvis så kommer jag om några år även att få eget kött och blod att uppfostra till en egen liten människa. Att älska i alla väder och kläder.
Hoppas kan man ju alltid!

Men jag vet att jag kommer känna mig väldigt misslyckad som människa om jag inte någon gång i livet kommer att få egna barn. Kanske är dumt att känna så? Men för mig är det en del av livet, Så är det bara!